Predikanter och predikan i historien 3

av David Whitworth

Denna serie är inte något försök att skriva en manual om hur man predikar. Snarare är det ett försök att framställa principer som bestämmer predikans innehåll. Dessa principer dras först fram från Skrifterna och senare dess utveckling i kyrkohistorien.

Temat är Kristus predikad i Apostlagärningarna.

Den tredje bloggen i serien är Petrus’ andra predikan i Apg 3:12-26.

Pingstfesten var nu över och alla besökare till Jerusalem hade återvänt hem. Petrus och Johannes var på väg till templet för att be. Vid tempelporten träffade de en lam man som Petrus helade. Mannen höll sig till dessa två apostlarna och folket rusade fram till Salomos pelarhall slagna av häpnad av det som skett.

Petrus började predika och utgångspunkten var deras förundran (3:12). Visst var det underbart att Petrus helade den lame mannen men han ville visa den verkliga orsaken som låg bakom. Han tog tillfället i akt och i predikans utgångspunkt hänvisar han till ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud” (v 13). Deras gemensamma historia som judar var det de kunde identifiera sig med. Är det inte också nödvändigt att anknyta en predikan till människors bakgrund och världsbild? Lägg märke till anknyter och inte anpassar!

Petrus’ predikan tar nu en ny vändning (v 13). Uppmärksamhet dras åt Jesus. Det är Han som helade mannen genom Petrus som bara var redskapet. Genom denne man förhärligade Gud sin tjänare Jesus. Här ligger den verkliga orsaken. Att förhärliga Jesus är alltså att förstora, upphöja och lovprisa Honom, vörda Honom och erkänna Honom i Hans person, egenskaper och gärningar. Är inte detta kärnan i alla predikningar? Om inte, så är alla predikningar misslyckade.

Petrus’ predikan präglas av Gamla Testamentets profetior om den kommande Messias. Gamla och Nya Testamentet är Kristocentriska och hör därför ihop. Båda formar en enhet och kan inte separeras utan att förvränga dem både.

Första avsnittet består av 13-15a.

Verserna 13-15a formar det första avsnittet av Petrus predikan. Det inleder, som vi redan sett, i första delen av vers 13 med Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som utgångspunkt. I den andra delen, till och med vers 15a, riktar Petrus uppmärksamheten till en gudomlig paradox, nämligen Guds suveränitet och människans ansvar. Han börjar först med människans ansvar då de utlämnade och förnekade Kristus inför Pilatus (13 andra del). Petrus fortsätter att predika om vem denne Jesus är som de förnekade, den Helige och Rättfärdige. Dessa attribut är exklusivt tillämpade på Kristus. Detta folk bar skulden för en oskyldig mans död och hade istället krävt en mördares frigivning men de dödade Livets furste (15a). Petrus skrädde inte orden och talade rent ut. Predikantens uppgift är att predika sanningen utan förbehåll. Predikan anpassas inte efter vad människor vill höra.

Andra avsnittet består av 15b-16.

Denne livets furste dödade de men Gud uppväckte Honom. Kristus är levande och om inte är ”vi mest beklagansvärda av alla människor” (1Kor 15:19) för då är allt meningslöst och vi lever under falska förhoppningar. Lägg märke till ordet ”men” i vers 20! Det är ett litet ord med ett stort innehåll. Det är skillnaden mellan himmel och helvete, mellan vad vi var och vad vi är, mellan ljusets barn och mörkrets barn, under Guds vrede eller Guds kärlek.

Om inte Kristus är levande så faller vi offer för historiens största bedrägeri! Det kan aldrig överbetonas att Kristi uppståndelse är det centrala i evangeliets budskap och skall predikas med glöd och uthållighet. Petrus bekräftade detta för oss. Apostlarna är ögonvittnen till Kristi uppståndelse och ”därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång.” ”Sedan visade han sig för Jakob och därefter alla apostlarna.”(1Kor 15:6-7) Så beviset finns om människor är öppna för det. I vers 16 beskrivs hur mannen helades genom tron på Jesu Kristi namn.
 
Petrus har visat att judarnas fäders Gud är den som botade den lame mannen. Sen fortsätter han att utveckla Guds suveränitet och människans ansvar i Kristi korsfästelse. I Apg 3:17-tillämpar Petrus allt det som han redan har förkunnat om Herren.
 
Problemet med mänskligheten är hennes okunnighet. Hon är förblindad av sin sanna identitet och söker allt annat för att fylla själens tomrum (Ef 3:17-19). Utgången blir att allt som har med de kristna och den kristna tron att göra hånas ock förlöjligas. Fienderna ville till och med utrota allt som hör ihop med Bibels budskap. Det finns krafter i Sverige idag som verkar mot detta ändamål och vill inte ge sig i kampen mot sanningen. Predikanter är skyldiga att predika sanningen i sin helhet för det finns inget klausul som anpassar budskapet till människors lycka.

Tredje avsnittet består av 17-26

I denna tredje och sista del börjar Petrus (vers17) med att peka på den okunnighet som ledde till Jesu korsfästelse. Fast denna okunnighet kunde inte ursäktas för brottet mot livets Herre. Synd är synd och en helig Gud har inget alternativ än att straffa syndaren. Petrus hänvisar till GT (se t.ex. Jes 53) för att förklara att Messias lidande och korsfästelse är planerade (vers 18). Det är inte något som händer på måfå utan det är historiens centrala punkt. Hela världshistorien kretsar kring korset och Guds försoningsplan. Denna uppgjordes redan i evigheten inom treenigheten. En övergripande förståelse om Guds syfte i historien, som utvecklas i hela Bibeln, är ofrånkomlig för att predika Guds ”hela rådslut.”

Petrus spetsar till vad han har sagt i vers 19. Han kallar folket till omvändelse ”så att era synder blir utplånade.” Detta är ett budskap som lyser med sin frånvaro i dagens förkunnelser. Det finns ingen frälsning utan omvändelsen och tro.

Omvändelsen innebär ett radikalt steg från att leva för sig själv efter sin egen vilja till att leva genom tro i harmoni med Guds vilja. Det är den helige Andens verk i människor som orsakar detta steg. Han övertygar oss genomträngande och med kraft att vi förolämpar en helig Gud vars vrede vilar över oss. Livsstilen att leva för sig själv beskriver Bibeln som synd. Synden har nedsmutsat Guds avbild i oss samt avhumaniserat oss.

Det finns bara en väg ur träsket och det är att vända om till Gud och be om Guds barmhärtighet till förlåtelse och rengöring genom Jesus Kristus. Frukten av omvändelsen är (vers 19) att våra synder blir utplånade. Vi är fria från lagens krav på död och rättfärdighet, fria att leva i Guds närvaro, under Guds auktoritet och till Guds ära. Omvändelse och tro är inte en engångsföreteelse utan att något som sker dagligen genom resten av livet.

Petrus predikar om ”tider av vederkvickelse kommer från Herres ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er.” (vers 20). Det finns olika uppfattningar om när just dessa tider kommer. Utifrån verserna 20-21 verkar det som om det är en hänvisning till Herrens återkomst. Petrus’ predikan når kulmen om Jesu återkomst och att den vederkvickelse då inträffar när allt är ”återupprättat.”

Detta budskap var till en vis del känt i GT då han först hänvisar till Mose (vers 22) och sen till alla profeterna från Samuel och framåt (vers 24). Vad beträffar Jesu återkomst finns det delade meningar om hur det skall infalla. Vi är i varje fall överens om att Jesus återkommer. Därför skall budskapet framföras eftersom det är en del av evangeliet.

Petrus’ åhörare var judarna och han förde deras tankar till sin judiska börd (25,26), de var ju barn till profeterna. Han ville lära dem att de var arvtagare till det patriarkaliska förbundet. Det var detta förbundet som Gud gjorde upp med Abraham och hans avkomma om och genom detta välsignas alla folk på jorden (vers 26). Denna avkomma eller säd är en enda och personifierad i Herren Jesus Kristus (Gal 3:16). Detta löfte om en frälsare eller räddare har Gud skickat till dem så att de välsignas i Kristus genom omvändelse och tro. Abraham var rättfärdiggjord genom tro allena (Rom 4:3-6, Gal 3:6). Därför skall omvändelse och rättfärdiggörelse av tro allena på Kristus allena predikas för alla folk. Detta är predikanters uppdrag och plikt och ve dem som predikar annat. Det är ett falskt evangelium som skickar människor till helvetet (Gal 1:6-8).
 
Nästa gång skall vi titta närmare Filippus och den etiopiske hovmannen.