Predikanter och predikan i historia 4

av David Whitworth

Efter Stefanus’ martyrdom (Apg 7:54-60) ”bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judéen och Jerusalem” (Apg 8:1). De som förskingrades ”gick omkring och predikade evangeliet” (Apg 8:4). Bland dom som förskingrades var ”Filippus som kom till staden Samarien och predikade Kristus för folket.” 

Innan Jesu himmelsfärd hade Han lovat sina lärjungar att ”när den helige Anden kommer över er, skall ni få kraft att blir mina vittnen i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ändå till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Det är nu Samarien som står i fokus och vi kommer att se hur början på löftet ”till jordens yttersta gräns” utvecklas.

Filippus som var en av de sju män ”som har gott anseende och är uppfylld av Ande och vishet” (Apg 6:1-7) utsågs till diakon i Jerusalem församlingen.
 
Samarien
När han kom till staden Samarien blev Filippus evangelist. En stor underbar väckelse bröt ut i staden genom honom. ”Judarna umgås inte med Samariterna” (Joh 4:9) men de troende gör det och Filippus kom till Samarien. Vår Herre hade redan besökt Samarien och där frälste Han en kvinna och genom henne kom många andra samariter till tro. Evangeliet var alltså inte helt obekant för detta folkslag (Joh 4).

Så kom Filippus uppfylld med den helige Anden och med ett brinnande hjärta driven av Kristi kärlek och ”predikade evangelium om Guds rike och Jesu Kristi namn”(Apg 8:12). Detta var och är en ny medelpunkt för en ny mänsklighet.

Vi läser i vers 8 ”och det blev stor glädje i den staden.” Det var en glädje som hade sin källa i evangeliets befriande kraft. Staden låg under den ondes våld, alltså satans rike eller mörkrets rike. Detta folk var verkligen satans slavar för att gör hans vilja ( 2 Tim 2:26 ). Men nu, för de troende finns det alltid ett ’men nu’. Gud ryckte stadens medborgare ut ur den ondes rike och försatte dem i ljusets och härlighetens eviga rike. Nu var de fria, fria från syndens slaveri. De blev nya människor i Kristus som utrycker detta nya liv av frihet i förståndet och livet. Dessa människors viljor samordnades nu med Guds vilja. ”Och det blev stor glädje i den staden.”

Trollkarlen Simon var invånare i Samarien och bländade genom sina konster människorna. Filippus predikade Kristus men Simon predikade sig själv som någon stor. Evangeliets ljus lyste upp i staden och drev ut mörkrets krafter. Simon bekände sig som troende och blev döpt och han var uppriktig i sin bekännelse men det visade sig vara falskt.

Mörkrets krafter växer allt starkare i vårt land idag och genomsyrar politiken, kulturen och skolväsendet m.m. Våld härskar på gatorna och de som jobbar i statens tjänst trakasseras och misshandlas. Personal inom sjukvården hotas och misshandlas och antisemitismen är på uppgång och mycket annat. Den enda lösningen är att predika det evangeliet som Herren, Petrus, Paulus, Luther, reformatorerna och deras arvtagare predikade. Är evangeliet urvattnat varken förhärligar det Gud eller frälser människor. Predikantens uppgift och plikt är att predika sanningen i sin helhet. Detta är inte populärt idag men det har det aldrig varit.
 
Även om sanningen predikas i sin helhet händer det ändå att människor ger tecken på att vara frälsta utan något djupgående verk. Vi ser detta när det gäller Simon. Vår Herre berättade för oss i liknelsen om såningsmannen att sådden på stenig mark och bland tistlar inte hade någon rot och frukt.(Matt 13:3-8)

Den etiopiske mannen (Apg 8:26-40).
Filippus fick en hälsning från en Herres ängel (vers 26) och budskapet var att han skulle ge sig ut på Jerusalem - Gaza vägen. Avståndet mellan Samarien och Gaza var ca elva mil och Gaza var en ödslig plats. Genom Filippus var det väckelse i Samarien och staden vimlade med väckelsens frukt. Denna genomsyrade staden och det fanns en glädjande gemenskap mellan de troende.

Utan närmare förklaring fick Filippus order om att ge sig iväg till Gaza. Han fick lämna en civilisation som han var förtrogen med för att gå till öknen och till en plats som var främmande och annorlunda och kanske lite skrämmande. Samarien var en spännande och fascinerande stad där väckelse var på var mans läppar. Nu skulle Filippus istället till Gaza för att samtala med en enda människa. Detta hade han ingen aning om innan han började resan. Vad var det som fyllde hans tankar? Det var en lång väg att vandra till öknen och vad var meningen med detta? Varför just Gaza av alla orter? Det fanns många städer där han kunde nå ut med evangeliet och se många komma till frälsning. Men nej, det var Gaza som gällde. Det är inte svårt att förstå att sådana frågor fyllde Filippus’ tankar på den långa vandringen. Men dessa funderingar avstyrde inte honom från att lyda kallelsen.

Låt oss stanna upp och ta till oss läran i detta stycke.

”Guds vägar är inte våra väger och Hans tankar är högre än våra tankar” så vi skall inte lita på vårt förstånd utan lyda Honom och resultatet är Guds sak och inte vår. Detta är trons väg. Predikanter måste ha denna övertygelse och detta är grunden till deras kallelse.

Gaza
Filippus nådde Gaza och såg en ensam etiopisk man (8:27). Mannen satt i sin vagn på väg hem från Jerusalem där han hade varit för att tillbedja. Han läste i profeten Jesaja bok (53:7f) och kunde inte förstå dess innebörd. Mannen hade varit till hebreiska tillbedjans centrum och till prästerskapet och templet . Han upplevde att hela strukturen var ritualistisk och död under sadducéns inflytande. Nu satt han i sin vagn och läste ett stycke från Jesajas bok och kliade sig i huvudet om styckets mening för han hade inte fått någon tillfredsställande förklaring i Jerusalem.

Filippus fick uppdraget från helige Anden att gå fram till vagnen (vers 29). Mannen läste högt och Filippus hörde honom och ställde frågan om han förstod vad han läste. Guds vishet och försyn skiner klart i denna händelse. Gud kallade Filippus att gå till Gaza för att förkunna evangeliet för mannen och förberedde honom att ta emot det. Mannens förstånd var fortfarande i mörker och behövde hjälp med sin bibelläsning. Han kunde inte ana att hjälpen skulle komma ifrån en främmande man som vandrat elva mil för att förklara budskapet för honom.
 
Filippus öppnade konversationen med en fråga: ”Förstår du vad du läser?”( vers 30). I verserna 31-34 svarade den etiopiske mannen med en motfråga ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?” Visar inte hans svar en gnutta besvikelse och missnöje? Han hade ett stort intresse av det läste från Jesaja 53 och av allt att döma fick han inga svar i Jerusalem och var nu frustrerad. Trots hans djupa intresse var han ändå okunnig och han erkände detta och ville ha hjälp (vers 31). Det faktum att han läste var bevis på hans intresse, hans bekännelse var bevis på okunnighet och hans fråga var bevis på hans intelligens. Då erbjöd han Filippus att sitta bredvid honom för han ville absolut ha svar på sin fråga och var inte nöjd tills han fick det. Han hade ett hungrigt hjärta. Bruce Springsteen spelade in en låt ’Everybody’s got a Hungry Heart’ och den brännande frågan är, vad är det som människor fyller den hungern med idag? Hovmannen hade en förnimmelse att i texten låg svaret på hans fråga och att detta skulle stilla hans hunger.

Filippus fick svar på sin fråga och nu var det hans tur att ta till orda och predikade evangeliet om Jesus (vers 35). Nu förstod han varför han sändes från Samarien till Gaza, just för att träffa denna man. Alla sina funderingar och frågor som han hade fick nu ett svar och en slutsats.

Hovmannen vill ha svar på sin fråga om vem mannen var i Jesaja 53. Det var en text som han brottades med och han hade en känsla av att hans frågor om frälsningen fick svar i dessa bibelverser. Han behövde den helige Andens upplysning för att kasta ljus över texten. Världens problem är okunnighet och utan Andens ingripande blir inte en enda människa frälst (1 Kor 1:10-16).

Sanningens ögonblick
Filippus predikade Kristus för honom och han visade honom att mannen i texten var den utlovade Messias. Han som var ”Lammet slaktade före världens grund var lagd.” Filippus kunde förklara om Kristi ställföreträdande strafflidande, Hans liv och Hans undervisning och Hans person.

Genom Filippus öppnade den helige Anden hovmannens andliga ögon och evangeliets ljus lyste upp i honom. Jesaja 53 som tidigare var ett stort mysterium för honom var nu solklart. Han blev döpt i ett närliggande vatten(vers 38) och mannen fortsatte ensam och med stor glädje sin resa övertygad om att Kristus nu var hans Messias.

Den stora läran för alla predikanter, utifrån hovmannens räddning är att predika” Kristus och Honom korsfäst.” Förkunnaren är inte kallad för att underhålla eller föra fram egna tankar utan predika Herres Jesu Kristi namn och allt som det namnet betyder, alltså Hans gudom och mänsklighet, liv, person, egenskaper, undervisning och gärningar. En predikant skall kunna ”rätt dela Guds ord” och har ett helgat och brinnande hjärta som är genomsyrat av ödmjukhet och han har ett ansvar inför Gud och kommer att lägga räkenskap inför Honom en dag.

Därför är det förkunnarens uppgift att följa i Petrus, Filippus och Paulus fotspår i Herrens tjänst och predika Kristus, Hans korsfästelse och uppståndelse.