Predikanten och predikan 7

Av David Whitworth

Vi har nu sett hur Paulus blev en ny människa i Kristus: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” (2 Kor 5:17). Dessa ord är Paulus egna och det finns ingen som förstod vikten av dem som han gjorde. Det goda verk som hade börjat i honom skulle komma till utryck på ett underbart sätt.

Vi läser i Apg 9:19 att Paulus sökte lärjungarnas gemenskap och stannade några dagar hos dem. Det var det första tecknet i hans nya liv. Han älskade de troende och ville umgås med dem, och ”växa till i tro och kunskap om Kristus” genom deras gemenskap. Han såg en skönhet hos dem som drog honom till dem och han gav sitt vittnesbörd att också han var en lärjunge. Från hat till kärlek - vilken förvandling!

Predikanten Paulus
Vi tar upp berättelsen igen i Apg 9:20 ”han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.” Paulus upplevelse på Damaskusvägen med den levade Kristus brann i honom och drev honom till att predika Honom så tidigt som möjligt. Inte oväntat att alla häpnade och judarna som bodde i Damaskus var svarslösa när Paulus bevisade att Jesus är Messias. Hans grundval var Gamla Testamentet och det var få som kunde som han. Bland annat kommer Jesaja 53 säkerligen under Paulus mikroskop. Hans möte med Messias och evangeliet om Honom genomsyrade allt han skrev och predikade och det hade en djup effekt på honom som missionär.

Från första dagen var Kristi kors allt för Paulus. Kristi kors är ”mitt evangelium” var hans övertygelse. Det var det enda evangelium som han alltid och överallt predikade. Jesu Kristi kors var för honom Alfa och Omega, början, mitten och slutet i alla hans predikningar. Alla Paulus läror grundades i Kristi kors: syndens vidrighet, Guds vrede och dom över synd och människors uppror mot Honom, Hans försoningsplan, förlåtelse, adoption, rättfärdiggörande och helgelse. Korset är ”nyttigt till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet” (2 Tim 3:16).

Det fanns ingenting annat som var av större intresse för Paulus. Ut ur korset kommer de storslagna lärorna om Guds nåd och Kristi kärlek. Det var dessa läror som motiverade Paulus till att bryta ut i lovprisning och ära till Gud. Det är omöjligt att ta bort korset från Paulus predikningar. Tar man bort korset från honom så är han som alla andra människor. Hans mun är tyst och han har ingenting kvar att predika om. Men erkänn att när Gud uppenbarade Kristus i Paulus då blir han en annan man. Han blir trons hjälte, en gigant i kyrkohistorien. Det fanns en uppslukande glöd i hans hjärta för att predika ”hela Guds rådslut” och han kunde stå ut med allt för att få predika Kristus. Han kände sig tvungen att predika evangeliet ”mot greker och barbarer, både mot lärde och olärde har jag skyldigheter” (Rom 1:14) och det fanns ingenting som kunde hejda honom.

Jesu Kristi kors och Paulus frälsning genom korset är de två huvudämnen som fogar samman varandra och detta är den största delen i hans förkunnelse. Han kunde då säga ” Jag är korsfäst med Kristus och jag lever, men inte längre jag, utan Kristus lever i mig. För det liv jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivet sig själv för mig” (Gal 2:19-20 Reformationsbibeln). Paulus säger: ” för min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen” (Gal 6:14. Se Rom 6!). Paulus synd och Kristi kors lyser upp kristallklart i hans förkunnelse och hans liv. En som är aspirant till predikantens tjänst måste dra nytta av dessa Paulus grundsatser och lärdom av allt det föregående.
 
Paulus handlingskraft.
Paulus var välsignad med en stor handlingsförmåga och finkänslighet.

När han var i stormen och led skeppsbrott på väg till Rom (Apg 27:13-44) ser vi hur dessa egenskaper kommer fram. Lukas var med på resan och det är intressant att vi kan observera hans nautiska kunskaper. Han använder sig av tekniska termer vad gäller skeppet och väderförhållande som hör ihop med sådan kunskap i forntidens historia och Lukas var mycket noga i sin beskrivning.

Skeppet fångades upp i en storm trots Paulus varning för att segla under vintern istället för att övervintra i ”Goda hamnarna, nära staden Lasea.” (Apg 27:8). Det var en kraftig virvelstorm som blåste upp utan förvarning (27:14). Besättningen var hjälplös och kunde inte styra skeppet längre och det enda alternativet var att ge efter och låta det drivas av vinden. Det var ett förskräckligt scenario för alla ombord förutom Paulus. En kommentar som bäst beskriver detta hittas i Ps 107:25-27: ”Han (Gud) talade, och en stormvind uppstod så att havets vågor gick höga. De for upp mot himlen och ner i djupen, så att de miste modet i sin olycka. De raglade och stapplade som druckna, det var förbi med all deras vishet.”

I sin hopplöshet gjorde besättningen ett försök att göra någonting åt denna för dom omöjliga situation. De kastade allt som var möjligt överbord för att lindra det kommande stora och oundvikliga haveriet. Paulus som hittills hade varit en tyst iakttagare steg fram och tog tag i hela situationen. Den älskade aposteln talade med auktoritet. Han levde i Guds närvaro, under Guds auktoritet till Guds ära. Därför kunde han säga att de skulle ha lyssnat till hans råd för att undvika den stora förödelsen som de råkade in i(27:21). Vilken finkänslighet Paulus visar upp i dessa verser! Han uppmanade alla ombord att vara vid gott mod för att alla skulle räddas, förutom fartyget som kommer att går under (vers 22). Här framträder Paulus kvaliteter i sin uppmuntran och tröst till alla ombord.

Han kunde förklara för dem att en guds ängel hade bekräftat för honom att de skulle nå Rom och att Paulus skall stå inför kejsaren (vers 24).

Besättningen fick ändå panik och försökte överge sina poster. (Apg 27:30). Paulus handlingsförmåga lyste fram i denna kris och han berättade för officeraren och soldaterna om sjömännen deserterar kommer de inte att överleva. Han talade med gudomlig pondus och räddade alla ombord från att mista livet. Paulus talade i milda ord i ett ansträngt läge eftersom han var säker på att de skulle nå destinationen Rom (vers 31). Soldaterna hade nu lärt sig att lita på Paulus råd och gjorde det som var nödvändigt för att rädda alla liv ombord (vers 32).

Nästa akt i denna dramatik finner vi i vers 33 och än en gång visar Paulus sin finkänslighet. Låt oss få iscensätta händelsen.

Ombord på skeppet var det 276 människor (vers 37). Fartyget kastades hit och dit i stormens öga och alla ombord förlorade allt hopp om räddning (vers 20). De var slagna av bedrövelse och ångest, stormen hade skapat förvirring och oordning. Detta ledde till att de tappade apatiten och hade inte ätit på 14 dagar (vers 33) och de kunde inte ha sovit så mycket heller. Detta är ett tillstånd som påverkar både psyket och kroppen. Utan sömn bryts viljans styrka ner och kroppen försvagas ju utan mat. Detta kan leda till en djup depression och följden blir att man ger upp i fullständig bedrövelse. Paulus (vers 33) förfogade över denna förödelse och han visade återigen en finkänslighet genom att uppmana alla att äta (33-34). Det första han tänkte på var inte stormen och det oundvikliga haveriet utan folkets hälsotillstånd. De behövde äta för att få tillbaka energin och livskraften och således blir räddade. Han försäkrade dem om att inte en enda skulle mista livet (vers 34).

Paulus såg Guds avbild i dessa människor och samtidigt ett folk ”utan Gud och utan hopp.” Detta rörde honom djupt i hans hjärta. Hans omsorg och kärlek fick honom att ingripa och ändra stämningen hos alla ombord på skeppet. Han stillhet skapade en fridfull samklang hos dem. Han tog ett bröd och tackade Gud inför dem alla och alla fick nytt mod att äta sig mätta. Därför gick inte en enda människa förlorad (27:35-38).

Är inte denna lärdom ganska uppenbar? En pastor/predikant skall visa självbehärskning i alla lägen och kunna visa upp en finkänslighet, handlingsförmåga och kärlek till de frälsta såväl som de ofrälsta.

I nästa blogg får vi träffa Paulus som Pastor.